tisdag 18 november 2014

Girl power under 500 slottsår


Bokmässans torsdag: det börjar dra ihop sig till kl 15 och seminariet jag valt att lägga min enda seminariebiljett på ska strax börja. "Den dolda kvinnomakten" heter det, precis som boken jag fick i födelsedagspresent av mina svärföräldrar och som jag kvickt läste från pärm till pärm. Underrubriken för seminariet lyder: "en vit fläck i svensk historia", och ger en fingervisning åt vartåt diskussionen förväntas bära.
Redaktören för antologin heter Alexandra von Schwerin och är nuvarande slottsfru på Skarhult, det skånska slott kring vilket texterna i boken kretsar. Tillsammans med författaren Eivor Martinus ska hon diskutera kvinnors osynliggörande i historien. Med utgångspunkt i Skarhult vill hon därmed visa hur den svenska adelns slott och egendomar - och därmed en betydande del av det historiska Sveriges marker - under perioder i praktiken har förvaltats av kompetenta hustrur och mödrar.



Jag måste erkänna att jag i några sekunder övervägde att istället gå och knö in mig i den på förhand givna dödslånga kön till Barbro Lindgren-seminariet, när jag en lång stund glott på infoskylten till "Den dolda kvinnomakten" och inte kan se det utlovade namnet på i mina ögon huvudattraktionen - professor Ebba Witt-Brattström. Hvad?! Så här får det inte gå till! tänker jag och panikar i några ögonblick - hon måste komma! Jag ställer mig i Barbro-kön i en halv minut, sen återvänder förnuftet: det är ju det här som jag älskar att läsa och att lära mig ännu mer om, oavsett om Sveriges rock'n'rolligaste professor (Yvonne Hirdman kvalar förstås självfallet in här också) kommer eller ej: kvinnohistorien! den som handlar om makten, om föreställningar och verklighet och framför allt - om historieskrivning. Om hur man alltid trott det var män (män män män alltid dessa män!); tog för givet och suddade därmed ut kvinnorna; så har man gjort, men nu äntligen har det börjats krafsa på kistlocken och dammats i slottsvrårna, och så börjar vi se konturerna av hur det i själva verket förhöll sig.

Det är detta som von Schwerin bokstavligen har gjort. Hon har dammat av Skarhults ägarlängd och använt sin kritiska blick till att ställa sig frågan, som egentligen faktiskt inte borde vara så svår att ställa: men var är kvinnorna? Som hon sa där på scenen på bokmässan: en 9-årig pojke som står som ägare till ett slott kan omöjligen sköta maskineriet själv. Så, vem gjorde det åt honom i det dolda? Modern, högst sannolikt. Men hon finns inte i källorna. Att Axel Oxenstierna skötte rikets finanser innan Kristina blev myndig har man alltid varit noga med att påpeka i historieböckerna. Men när en mor eller hustru fixar skivan så är det alltså inte värt att nämna.

Jag spår att 2000-talet kommer att bli det stora avdammningsseklet, vi kommer att få se hur kvinnornas omfattande pussel läggs bit för bit. Slut är det med alla appendix längst bak i historieböckerna, slut med att hänvisa till historiska kvinnliga författare, forskare och uppfinnare som något udda, nästan skevt och ytterst marginellt. Förhoppningsvis slipper vi uppleva ofoget att historiens kvinnor alltid hänvisas till med både för- och efternamn, medan efternamnet alltid räcker gott åt männen.
Den här processen har börjat; inom historieforskningen har drivna oftast kvinnliga historiker lagt var och en sin bit mot en väg till helheten, men nu har det även börjat komma fantastiska feministiska initiativ på sociala media, som t ex Historiskan, som kort och koncist lyfter fram kvinnor i historien som varit betydelsefulla och skickliga inom alla möjliga och omöjliga områden (konst, TV, medicin, kärnfysik, astronomi, younameit);  mecenater och pionjärer som influerat och påverkat sin tid och som i vår tid behövs för att påminna oss om att vi inte är först. Det har funnits så många starka kvinnor genom hela historien och vi behöver höra om deras kamp och uthållighet och mod för att själva förstå vår roll: att fortsätta bråka. För Sverige är inte jämställt och världen i stort är absolut inte jämställd och fortfarande finns väldigt många unga kvinnor och flickor i vårt land som inte tycker att dom är lika viktiga som pojkarna i deras omgivning eller lika bra på något mer än möjligtvis att vara snygga eller söta.

von Schwerin talar på seminariet just om detta, vikten av att ha en genealogi. Om vi inte förstår att kvinnor har haft betydelse i historien, att kvinnor kan ha makt och sköta saker själva utan inblandade män som bestämmer i slutändan, så blir det svårt att ta plats och känna sig bekväm med det. Man behöver ha kvinnohistorien i ryggen för att våga bli självständig. För män har detta alltid varit självklarheter: om och om igen bekräftar historien och berättelserna deras överlägsenhet gentemot kvinnorna, berättelserna om hur männen bestämmer politiken, om hur männen slåss för friheten, männen som får högsta tjänsterna och lönerna och männen som aldrig tilldelats platsen i hemmet med barnen och ett liv i beroende. Beteendet och upprepandet över generationer blir till en naturlag, fastän vi för länge sedan klivit ur vår apkostym och kan höja oss över naturen om vi så bara vill.

Bokmässan: seminariet ska just till att börja och jag ser till min stora glädje att professor Ebba Witt Brattström kommer släntrande ner mot scenen. Är det sant?! Yeay! Hurra!! Lycka totale!
Hon slår sig ner och får på sig mikrofon, flåsar en stund i högtalarna - kommer nyss från ett annat hörn av mässhallen - samlar ihop sina papper och på mindre än en halv minut är hon igång -  the show can begin!
Witt Brattström är en fantastisk scenperson, hon borde synas oftare och vara en frekvent anlitad föreläsa tänker jag. Med sin glöd och kunnighet och utantillförmåga sveper hon med både von Schwerin och den litet försiktigare Martinus i en fängslande diskussion om historiens bortglömda maktkvinnor. En grundbult i patriarkatet är att hålla alla kvinnor borta, säger Witt Brattström, att kväsa den kvinnliga genealogin. Som exempel tar hon upp Bibeln, där Abraham födde Isak och Isak födde Esau osv osv.
Supertrion von Schwerin, Martinus och Witt-Brattström.
Notera seminariefärgen!

Martinus har nyligen kommit ut med boken Barndrottningen: Filippa och hennes värld (Carlsson bokförlag) som är en biografi om kung Erik av Pommerns maka Filippa, som endast 8 år gammal (jo det stämmer) blev bortlovad till unionsdrottningen Margaretas systerdotterson. "Den oerhörde, vedervärdige kung Erik av Pommern!" betonar Witt Brattström - "skriv upp det!" Filippa var dotter till Englands kung Henrik IV och liksom många andra flickor i hennes sociala position blev hon en bricka i kungahusens maktspel. Filippa blev också som många andra kvinnor i historien misshandlad av sin man, det är detta Witt Brattström syftar på. Erik slog sin unga hustru så svårt att hon förlorade barnet hon var gravid med. Det enda barn hon fick var denne dödfödde son, hon blev aldrig mer gravid.
Den unga drottningen var mellan åren 1423-25 i praktiken regent över Norden, något som historieskrivarna i alla tider måste ha tyckt varit extremt onödigt att nämna. JAG har iallafall - mer än välutbildad inom historieämnet som jag trots detta är - aldrig fått höra historien om drottning Filippa. Vad en krigarkungs hund hette eller vid vilken exakt tidpunkt som han faktiskt blev skjuten i huvudet är istället frågor som har upptagit historieforskarna under 1900-talet; sådant har ansetts mer värt att studera än en skicklig drottning som regerade i sin inkompetente makes frånvaro.

I Den dolda kvinnomakten: 500 år på Skarhults slott (Atlantis bokförlag) får man dock äntligen möta Filippa. Hon nämns i ett kort stycke, i ett utmärkt allmänhållet inledningskapitel signerat Dick Harrison, där han presenterar dessa historiens skuggfigurer. Filippa, Ingeborg, Dorothea, Kristina av Sachsen; exemplen kan mångfaldigas, skriver Harrison, göras hur lång som helst med namn på dolda drottningar, dessa fruar och mödrar till män som konsekvent utelämnats ur historieböckerna.

En annan av antologiförfattarna, som jag också har haft som lärare på universitetet, är Peter Ullgren. Han skriver om danska fru Mette Rosenkrantz, som växte upp i den danska högadeln och i ett intellektuellt präglat hem, där fadern bland annat lät anställa en av tidens mest populära teologer som lärare åt sina döttrar. Hon kom till Skarhults slott som nygift artonåring och maka till en man av lika förmögen och inflytelserik börd - Steen Rosensparre. När Mette var 32 år gammal dog Steen. Adeln måste ha kryllat av unga änkor under 15- och 1600-talen, dels eftersom kvinnorna oftast var betydligt yngre än sina män när de gifte sig, dels för att de ständiga krigen krävde sina liv, även bland de högre samhällsskikten. Samtidigt riskerade kvinnorna livet på hemmafronten var och vartannat år när de låg i barnsäng.
Mette hade ingen brådska att gifta om sig, skriver Ullgren; hon hade fått två barn och som änka kunde hon äntligen njuta sitt myndighetsotium. Dessutom hade hon fullt upp med att sköta alla sina gods, vilket hon enligt källorna gjorde med fast hand och stort intresse. Den här tiden - tidigt 1500-tal till reduktionernas och enväldenas tid vid 1660-talet - var en väldigt rik period i den nordiska adelns historia då man visade framfötterna och knipsade makten från kyrkan och kungen. Adelskvinnorna hade här ett betydande inflytande. Witt Brattström understryker under bokmässans seminarium att så mycket som hundra av fyrahundra gods drivs av kvinnor under 1500-talet. Ullgren nämner en liknande summa, men påpekar också det förmodat stora mörkertal, som beror på deras omyndiga position. Kvinnorna må ha bestämt i praktiken men i de officiella dokumenten är det så gott som alltid en mans namnteckning vi ser. De historiska källorna ljuger, skulle man vilja säga, även om det kanske är mer rättvist att tala om fördold information och istället fokusera på det som författarna i antologin gör: att uppdatera historieskrivningen.

Texterna i boken löper kronologiskt och man får för varje århundrade följa någon av de tongivande kvinnor som verkat på Skarhult. Stina Pipers öde griper tag, särskilt som jag nyss fått barn. Samma år som hennes make Erik Brahe avrättades rakt utanför deras hem i Stockholm hade hon förlorat sin åttamånders dotter, och dessförinnan hade två av sönerna dött och Eriks dotter från ett tidigare äktenskap. Brahe hade anklagats för att tillsammans med kungaparet försökt sig på en statskupp och Stina Piper hade gjort allt i sin makt för att de fyra ständerna skulle benåda hennes make. Men höggravid tvingades hon en julidag 1756 uppleva hur hennes mans huvud rullade över Riddarholmens kullersten.

Historien om Maria von Schwerin visar hur inskränkt och i otakt med sin tid adelns märkliga regler om börd och arv blir i praktiken. Maria föddes 1864 på en liten skånsk ort under väldigt enkla torparförhållanden. Ganska tidigt lämnade Maria sitt föräldrahem och började arbeta. Tjugotre år gammal började hon som uppasserska på Järnvägshotellet i Lund, och det var där som hon träffade Hugold von Schwerin. Hugold var som framgår adlig och uppvuxen på Skarhults slott. Han blev framgångsrik inom universitetsvärlden och for på en lång studieresa till Afrika. Det var när han återkom till Lund från denna resa som han träffade Maria.

Det var knappast en konfliktfri romans, detta förhållande mellan kvinnan av folket och mannen av hög börd. Hugold blev hårt ansatt av dels adliga vänner och bekanta, dels av sina två  mycket bördsstolta systrar. Men Hugold övergav inte Maria, inte efter de idoga påtryckningarna och inte heller när Maria blev gravid och födde deras dotter. Paret levde i ett "Stockholmsäktenskap", ungefär som våra dagars samboförhållande, men gifte sig också inom en kort tid, för att visa att kärleken dem emellan var sann och evig.

Jag är mycket förtjust i Alexandra von Schwerins idé om att lyfta fram sina föregångare ur slottsgömmorna, jag tror att världen behöver röster som hennes. Hon har som slottsfru en kulturhistorisk pondus och ett kulturellt kapital, säkert också ett inte obetydligt monetärt kapital och allt sammantaget: en maktposition som gör att hon kan nå ut och påverka. von Schwerin verkar vara en driven, smart och handlingskraftig person, och istället för att som många av slottsfruarna och grevinnorna i Svensk Damtidning ägna fritiden åt rödamattanmingel och välgörenhetsbaler har hon dragit igång ett nytänkande projekt och styrt ihop det till en väldigt bra och viktig antologi. von Schwering har engagerat en rad utmärkta historiker och resultatet är mer än lovvärt: en fräsch och lättläst historiebok som jag anser borde vara obligatorisk läsning på gymnasiet och på universitetens nybörjarkurser. För övrigt måste skolans historieböcker revideras, om detta är samtliga tre på scen överens om. Nya historier måste berättas och föras vidare.

Jag är mycket förtjust i bokens F!-rosa omslag, och jag hoppas att den inte avskräcker män från att läsa den (färger är fortfarande väldigt genuskodade, det märker jag själv då jag i pocketshopen där jag jobbar inte sällan får kommentarer, ofta tyvärr från äldre kvinnor, om att det rosa omslagspappret kanske inte riktigt passar - boken är ju till en pojke. Suck!).

Den dolda kvinnomakten är den absolut finaste kaffebordsbok jag har, och vore det inte för att jag har en 1-årig ninja hemma så hade boken fått ligga just där, på det lilla skröpliga enbenta kaffebordet, så att alla påhälsande kunde slå sig ner och säga "Oh, det var mej en tjusig bok!" och sen förlora sig i de spännande kvinnoödena. Och när min ninja är gammal nog ska också hon få bläddra och läsa och fundera och förhoppningsvis fråga efter de bortglömda kvinnorna.