fredag 20 mars 2015

Fruktansvärt bra! Set Mattssons historiska Malmötrilogi är i hamn

Vi är ett visst antal, vi som är väldigt trötta på mer eller mindre militära skildringar av andra världskriget. Vardagslivet i en bokhandel visar mig dock att det är ett minst lika stort antal personer (huvudsakligen tillårenkomna män) som inte alls och någonsin tycks tröttna på vare sig Hit-litt (Hitler-litt), detaljstudier av finska vinterkriget eller avgörande ögonblick under landstigningen i Normandie.

Men, vinden viskar mig att lästrenden vänder. En vacker nobeldag kommer den vitryska Svetlana Aleksijevitj att få litteraturpriset för framför allt sitt över decennier insamlade material om kvinnorna som stred i Röda armén, vilket resulterade i den fenomenala Kriget har inget kvinnligt ansikte. Och nyligen prisades den begåvade författaren Lotta Lundberg för sin roman Timme noll, som delvis utspelar sig i ett utbombat Berlin 1945. Läsaren får en rå glimt av de tyska civila kvinnornas ihoplappade vardag efter kapitulationen och livet i ockupationszonerna, och karaktären Hedwigs berättelse tillför, precis som de gamla ryska kvinnliga krigsveteranerna som Aleksijevitj intervjuar, en ny och välbehövlig dimension till detta i populärkultur och forskning uttjänta ämne.

Nåväl. Den här gången tänkte jag faktiskt inte skriva om dessa två fantastiska andravärldskrigetskildringar, utan om en helt annan författare, men som även han skildrar tiden strax efter det ohyggliga krigets slutskede, och som också gör detta på ett om inte nytt sätt så ett väldigt bra sätt. Kära historielovers och deckarälskare, meet Set Mattsson!

Set Mattsson debuterade som mer än medelålders med Ondskans pris för tre år sedan. Jag läste den rykande färsk och tyckte mycket om Mattssons noggranna skildringar och sinne för både språk och spänning, och har sedan dess tryckt hans två första böcker i famnen på alla finsmakande deckarkunder i pocketbutiken där jag jobbar.

Denna första bok i trilogin om kriminalöverkonstapel Douglas Palm inleds i maj 1945, då tiotusentals koncentrationslägerfångar anlände Malmö via de i skolböckerna så ofta omskrivna Vita bussarna. En sorglig och realistisk start på vad som skulle bli efterkrigstiden, utan vare sig ballonger, hurrahurra eller konfetti.

Efter freden var inte allt pappersvitt och glatt viftande. Rekordåren dröjde något än, segeryran hade lagt sig, nöden fortsatte att fransa ärmarna för de fattigaste. Tron på människans godhet var törnad, Europas gemensamma dröm om Aldrig mera krig, förintad.

                              En av Röda Korsets vita bussar.
I Sverige blev kontinentens jordskredsöppna sår och människornas oföreställbara lidanden först riktigt verkliga för folket i Malmö, eftersom det var dit de vita bussarna ankom 1945.
Viljan hos svenskarna att hjälpa, att plåstra om, att rädda det som räddas kan, var stor, och detta skildras med trovärdighet i Ondskans pris. Det ligger naturligt i människan att hjälpa, så tänker jag när jag läser; lika naturligt som vi ger våra slantar till tiggarna på gatan idag, lika naturligt ville de krigsskonade svenskarna hjälpa de mest utsatta som varit och vänt i helvetets nedersta krets. Frivilligheten är vacker och oerhörd; kvinnorna som arbetar för Röda Korset - bland dem Palms hustru Anna - och tar emot i det för flyktingarna utrymda Malmö museum, sliter från morgon till kväll och förbannar ondskan när de skurar och plåstrar och kommer med mat.

Vi vill gärna tänka oss ankomsten till Malmö som en enda varm omfamning, som en enda stor mänskohamn av trygghet och kärlek. Vi önskar inget hellre än ett happy Hollywoodending på kriget och vill ha räddningen av judarna som ett stort jävla långfinger åt Hitlers slutgiltiga lösning. Men inne på borggården - i ironiskt nog ännu ett läger - fortsätter människor att dö i sjukdomar och plågas av minnen. Många faller i djup depression, ett mörker de kanske aldrig tar sig ur.


                                             Malmö hamn 1945. Bild från SVT.
Livet i frihet blir inte som i ett trollslag en askungebal. Ibland skär minnena för djupt. Borta är mamma, borta är pappa, spårlösa, dödade; barn, döttrar, kusiner, alla vänner - försvunna och utraderade. Att förlora sitt barn, det kan inte finnas något mer fruktansvärt. Kvinnorna på Malmö museum har mist allt, det är ett under att de orkar leva vidare.

Ondskans pris upptäcks en tidig morgon en av de kvinnliga flyktingarna mördad på utedasset. Efter bara ett dygn i frihet, vem kan göra något sådant, och varför? Och vem var egentligen den mördade?

Palms hustru Anna grips av värnande känslor för Josef, en ung man och en av flyktingarna på museet. Josef dras in i mordkarusellen och händelserna får konsekvenser för utredningen, och för Palm i evig framtid. Tro, tillit och misstro är mycket sköra ting.

I den andra boken - Svekets offer - vävs två sorgliga öden samman när man finner ett drunknat spädbarn i Pildammarna. Den ensamstående modern har redan avlidit av förlossningsskador innan barnet hittas, fadern är okänd. Ett svartsjukedrama avslöjas och leder polisen mot ett fackligt politiskt rävspel.
Samtidigt får man följa en italiensk immigrant som nyss anlänt till Malmö med löften om ett tryggt och välbetalt jobb och en guldkantad framtid. Men verkligheten visar sig vara något helt annat, och de svenska kollegorna på Kockum gör allt för att få konkurrenterna ur stan.

Fruktans tid avslutar trilogin om kriminalöverkonstapel Douglas Palm och hans efterkrigstida Malmö. Året har hunnit bli 1948 och boken börjar en mörk natt på Öresund. En liten fiskebåt puttrar stilla in mot Skåne, med en väldigt ful fisk i lasten. Inte långt senare upptäcks ett förruttnat och överjävligt misshandlat kvinnolik i Malmös hamn, en kropp som först efter flera dagar kan identifieras som en tysk kvinna

Boken behandlar massnasseflykten ut ur Tredje Rikets ruiner, ett projekt som inte saknade ideologiskt övertygade svenskar som trots vetskapen om förintelsen gärna ville hjälpa nazistiskt högvilt att fly under falsk identitet till Sydamerika. Det är gräsligt jobbigt att läsa om det här, även i en påhittad deckare, hur de värsta avskummen kom undan, hur fullblodsnazister kunde leva vidare i ett nytt land med ett nytt namn, ekonomiskt understödd av en hel organisation internationella nazisvin. I Mattssons böcker innebär inte romanens slut alltid slutet för brottslingen.

Främlingskap, fördomar och byråkrati - för kriminalöverkonstapeln är sällan bovarna av kött och blod. I trilogin om Douglas Palm kastar kriget sin långa mörka skugga och grumlar freden. Det som hotar är det hårda i människan, nöden som alltid är desperat, den stelbenta byråkratin i lagens korridorer, korruptionen och maktens struktur; rädslan för det främmande nöter på samhället, rasismen, det otillräckliga samhället och demokratins ständiga sprickor. Det är fattigdomen och den sociala misären, det är mäns våld mot kvinnor och barn.

Palm är som en personifiering av sitt samtida Sverige. Han är ingen riktig polisromanhjälte men heller ingen försupen antityp med svag moral. Kriminalöverkonstapeln är en mr Medelsvensson. Han befinner sig i sin fyrtioårsålder och har en fru som heter Anna, han krisar inte (eller nja, det kanske inte är helt sant men mer säger jag inte), han bor i en liten lägenhet, äter korv till middag och tar spårvägen till jobbet. Han har ingen tyngre last än ett enormt cigarettberoende - vilket dock alla nyckelkaraktärerna i böckerna har. I våra dagar skulle hans medmänniskor vilja lägga in honom på rökrehab men det här är 1940-tal och dimman ligger tät över varje kvarterskrog och kontor. I så gott som varje situation knackas det fram cigg; på morgonmötena i polishuset, efter upptäckten av ett lik, efter ett ligg, före frukost efter frukost, till förhöret till kaffet till groggen och middan, det bjuds och det tänds och det bolmas. Ibland försöker Palm dra ned på giftet, oftast samtidigt med att han börjar promenera till jobbet (den begynnande magen!). Det lyckas aldrig.

Jag har svårt att föreställa mig kriminalöverkonstapeln
såhär ledigt poserande på piketbilen, men bilden
ur Sydsvenskans arkiv är i alla fall tagen just 1948.
Palms medelmässiga karaktär förtydligas av hans lakoniska hållning till det mesta. Det blir några djupa suckar över morgontidningen och det arabisk-israeliska kriget som inleddes 1948, samtidigt med när sista boken utspelar sig. Judarnas situation, i Malmö såväl som i världen, plågar Palm. Kvinnornas och de utsatta barnens situation plågar honom också: våldet som finns överallt i deras närhet, männens våld, spritens makt, hur de starka utnyttjar och de svaga slår mot de svagare.

Precis som ett krigsneutralt Sverige ser Palm förödelse kring sig men tar sällan parti eller ingriper. Hans moraliska klocka må klämta men aldrig leder den till att han slår näven i bordet och ryter ifrån mot skithuvudena och idiotkollegor. På så sätt är Palm en ytterst trovärdig huvudperson. Han är en aktör i en struktur och bunden till vissa spelregler. Hans val och handlingar speglar strukturen och visar just hur svårt det är att ens försöka gå mot strömmen. Han är ingen lone rider, ingen självsvåldig Rambo, skulle aldrig kunna kallas anarkist. Han kan sägas vara moralisk på så vis att han följer reglerna för hur en korrekt polis bör agera. Hans hjärta strävar ofta motsols men poliskompassens nål drar starkare.

Palms samvete är dock alltid närvarande. Sorgliga människoöden dröjer sig kvar som skuggor i hans vardag. Han känner ånger över vad han gör, inte gör eller tvingas göra i sitt yrke, handlingar som får konsekvenser i flera led. Palm agerar korrekt men det korrekta är inte alltid det rätta.


Läs den
Set Mattsson lyckas totalt i att ta med sig läsaren till efterkrigstidens Malmö. Minsta kullersten och gistna trapphus på Väster, varenda sjavigt ölkafé och sorgliga fylledans på Amiralen skildras hängivet, med känsla och samtidigt med fullständig kontroll över detaljer och händelseförlopp. Det historiska skedet - den stora berättelsen - vävs in i de små människornas vardag: hur maten lagas och bjuds, hur surrogatkaffet inte smakar som det ska, de dyrbara strumpbyxorna som träs på med handskar; de sönderrökta ungkarlshotellen, cyklisterna på väg till det stora skeppsvarvet i gryningen, hemmafruns stela soffa, den eviga disken och majsolen som skiner den enda lediga dagen på hela veckan.

3 kommentarer:

  1. Set Mattsson tillhör mina absoluta favoriter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är han en gullklimp på deckarhyllan Ewa! Jag är ingen stor deckarläsare själv egentligen, men efter att ha läst Nesser och Ekman länge så är Mattsson en väldigt välkommen i gänget. Och är man själv från Malmö så är det nog extra kul.

      Radera
  2. It’s nice sharing! The shop online have all kinds of bra set on sale. www.haoyii.com

    SvaraRadera